Mitt hjärta gick med tunga steg nedför gatan till vårt hus. Jag minns när vi flyttade in där. Det var sommarn 2007.
Det är bara två år sedan. Sommar, vinter. Sommar, vinter. Under den här tiden har det växt fram en aldrig tidigare upplevd hopplöshet. Jag har svikit och blivit besviken. Aldrig sagt ifrån, aldrig sagt någonting. Jag har smulats sönder, malts ner av undergivenhetens kvarnsten. Vid denna tidpunkt är jag ett vrak, men stolthet hindrar mig från att erkänna för någon, hur illa det egentligen är ställt. Jag bär ensam upp min livslögn.
Spelar fortfarande rollen som mig själv, från förr, den som folk känner igen och tycker om. Inuti är jag totalt förändrad. Jag är en annan nu. Det enda som är roligt längre är sprit, porr och fotboll. Om detta kan jag tala med ingen. Därav denna blogg.
